Sten Melin
Han blev komponist, men kunde ha sökt sig till kökets kreativitet, blivit kock och upptäcktsresande i råvaror och kryddor. Sten Melins inställning till maten och partituret är densamma, han går i närkamp, utmanar, låter sig överraskas och ur detta möte föds det oväntade.
Ett stycke av Sten Melin kan vara så tyst att publiken inte nänns andas, eller ”molto brutale sub presto possibile”, som han själv skriver i anvisningarna, ”mycket brutalt och plötsligt så snabbt som möjligt”. Han räds inte heller det hisnande, sånger som handlar om fibrer, konstmusikaliska variationer på den hejiga ”Upp på källarbacken” (1993).
Men även om hans produktion är ytterst varierad spinner ett tema sina trådar genom styckena, närkampen med människans grund och tillvaro – relationerna, dissonanserna, harmonierna, vilsenheten, glädjen, vämjelsen och styrkan.
Ibland börjar han i en bild, ibland i ett instruments egenheter, ibland är det en känsla, en upplevelse, en erfarenhet som genom honom tar ton. Och när stycket är klart, och han lyssnar till vad han skapat, berättar det något för honom själv som förvånar och leder vidare. På samma sätt hoppas han att musiken skall befrukta lyssnaren, tända en gnista av undran som stannar kvar när den sista tonen klingat ut.
Den som lyssnat till det stillsamma flöjt- och gitarrstycket ”hyssj” (1995) får en annan relation till buller. Efter några minuter med stråkkvartetten ”Q is Q” (1983) framträder mänskliga samtal på ett nytt sätt.
Så finns där också en annan sida hos Sten Melin, skälmen, trixern, hovnarren, som inte låter lyssnarna glömma att livet inte bara innehåller gravallvar och uppnästa finkonstnärer utan också lekfulla absurditeter och ylande huliganer som i ”Seven Heaven” (1998/99).
Trots formexperimenten vill han inte kalla sig avantgardist. Snarare ser han sig i all enkelhet som en av många som genom tiderna prövat musikens och därmed människans gränser. Hans kompositioner växer fram i fruktbar dialog med den långa raden av musikaliska föregångare.
Sten Melin är trumpetaren som blev komponist. Född i Kalix 10 oktober 1957. Lärare och inspiratörer Gunnar Bucht, Pär Lindgren och Sven-David Sandström. Ett trettiotal verk från solo till orkester har han skrivit som blivit uppförda runt om i världen. 2000-2010 var Sten Melin ordförande för Föreningen Svenska Tonsättare. Styrelsemedlem i Kungliga Operan AB mellan 2004-2008.
***
Av Hans Gefors (Konvoluttext CDn My Cup of Tea)
Överraskningens man
”Det blir inte som de tänkt sig…” (Sten Melin när han planerar ett beställningsverk)
Idén är utanför tiden. Den tar blott ett ögonblick att undfånga. Och den kommer när allt är upplagt. Sten Melin var en gång kock på ett konfirmationsläger för 70 personer på den tiden han sjöng i Kerstin Eks kör i Täby. Utanför denna artikels egentliga uppdrag kan det meddelas att det var här han upptäckte att det går att reda en sås på potatismospulver. En insikt gourmeten Sten Melin aldrig mer behövt använda. (Mer typiskt är att till renfilé ta timmar på sig för att göra fonden till en sås på hallonvinäger och bränt socker.) På detta konfirmationsläger fick han en tekopp som senare sprack i två delar på ett ovanligt vackert vis. Nu var allt upplagt och idén kom ögonblickligen: Han såg för sig en LP-skiva mellan mugghalvorna! En extremt dålig Karajaninspelning av Mozarts Requiem fick med hjälp av värmepistol och silikon fullborda Melins tekopp. Denna kan nu beskådas på detta CD-omslag. Ett verk typiskt för sin upphovsman: visuellt slående och bärande på en lika påtaglig som svårdefinierbar livskänsla. Det bor ett skratt i denna bejakelse som kan vara fräckt eller uppsluppet. Det är välgjort. Och det är rättframt utan behov av att ”fega”. Allt kan med lika stor rätt sägas om Sten Melins musik om man blott börjar denna beskrivning med ”Auditivt slående”. Men på något sätt är det auditiva och det visuella del av samma konstnärskap. Han har gjort verk som är grafiska blad och kommenterat Stilleben (1993) med hjälp av en tecknad strip (se mittuppslaget). Sten Melin är född och uppvuxen i Kalix vid Bottenviken 1957. Fadern var bankdirektör och modern speciallärare på mellanstadiet. Han har tre systrar och är näst yngst i syskonskaran. Farfar var rektor för seminariet i Luleå. Morfar var sjökapten på en bogserbåt och körde timmer längs kusten medan mormor skötte ett småbruk. Det är ett hem med konst på väggarna, medlemskap i bankens konstförening och självklara besök på de lokala konserterna. Att fadern är amatörmandolinist och kan ta ut en sång på det instrument som kommer i hans väg och att skalden K.A. Melin, som kring sekelskiftet var en uppburen akademiledamot, tillhör släkten kan ändå inte sägas vara en självklar öppning till en tonsättarbana. Särskilt som det på de flesta håll utanför storstäderna är både praktiskt och mentalt långt till ett konstnärskap.
Sten Melin började spela trumpet i tioårsåldern. I tonåren var han med på konserter praktiskt taget varenda kväll: blåsorkestern, symfoniorkestern, storbandet. Bakom detta ymnighetshorn ligger självfallet den kommunala musikskolan och dess eldsjälar. Körledaren, som han fick pianolektioner av, satte Valdemar Söderholms Harmonilära i händerna på honom. Sten Melin gjorde massvis med arr – ospelbara för 15-åringarna i jazzorkestern. Efter gymnasiet, ekonomisk linje, gick han på folkhögskolan i Framnäs i tre år och spelade trumpet, läste teori och satslära. Så fick han fast jobb som trumpetlärare i Haparanda. En termin stod han ut innan han började läsa musikpsykologi i Uppsala. Kursen blev aldrig avslutad och uppsatsen blev aldrig skriven – men titeln på den fanns klar och är typisk för sin upphovsman: ”Var får man idéerna från?” Mest av allt var dessa studier ett sätt att för familjen dölja det faktum att målet var inställt på kompositionsklassen. Vid det här laget hade han redan börjat ta privatlektioner för Sven-David Sandström. Sten Melin reste ner en gång i månaden från Haparanda och blev faktiskt den förste den blivande professorn undervisade. Dessa halvdagslånga lektioner med en blandning av instruktion, inspiration och småprat var avgörande för att han blev tonsättare. Sten Melin är envis, först efter flera försök kom han in på Musikhögskolan (1980). Gunnar Bucht var då professor och Pär Lindgren undervisade i elektroakustisk musik. Bucht blev mer imponerad över envisheten än kompositionerna. Själv säger Sten Melin att han aldrig känt sig förutbestämd till att bli tonsättare, men inte haft något annat att välja på. Musiklärare var uteslutet, även om han var brasslärare i Norrtälje medan han gick på ”Ackis”.
På sätt och vis har han förverkligat sin fars dröm. Sten Melin tillhör den generation som i välfärdens spår kan tillåta sig att sätta sig över trygghetsbehovet. Sten Melins verklista börjar med tre stora verk. Vågform 114 för orkester (1980) blev uttagen till Ung Nordisk Musik (UNM) i Köpenhamn 1981 och blev därmed hans egentliga debut. Nästa verk blev Landet som icke är för blandad dubbelkör (1982) och kräver så många sångare att det aldrig uppförts offentligt, även den blev uttagen till UNM. (Bara inledningen för sopran och piano blev uppförd). Hans tredje stora verk är stråkkvartetten Q is Q (1983), som Ardittikvartetten uruppförde på UNM i Malmö 1984. Avsikten var helt enkelt att göra världens bästa stråkkvartett. Den kaxiga attityden var uppenbar. I undervisningen hos Gunnar Bucht blev detta en källa till konflikter. Att Sten Melin bara tonsatte den första strofen av Edith Södergrans dikt var en självsvåldighet som Gunnar Bucht inte kunde acceptera. Motiveringen är att det i andra strofen finns en alldeles för religiös syftning som skingrar den gåtfullhet som Sten Melin hade fångats av och ville gestalta. Om stråkkvartetten sa Gunnar Bucht: ”Detta är inget bra stycke!” ”Du har fel!”, replikerade Sten Melin. Idag är deras förhållande mycket hjärtligt och med tiden har Sten Melin kommit att uppskatta Buchts rättframhet och tydliga ställningstaganden. Den framkallade ett slags ögonblickligt fadersuppror som var mycket produktivt. Gunnar Bucht drog Brian Ferneyhough till kompositionsklassen som uppskattad gästlärare. Med sitt lysande intellekt och brinnande intresse för att hålla så många olika trådar som möjligt levande i musiken, vanligtvis kallat ’komplexitet’, har han påverkat Sten Melin; kanske mest påtagligt i notbilden vid föredragsbeteckningen Molto brutale sub. presto possibile (Mycket brutalt och plötsligt så snabbt som möjligt), t. 215 (5’37”) i Q is Q. Resultatet är en svävande musik som tycks röra sig åt flera håll samtidigt.
Ett annat viktigt inslag i den livaktiga kompositionsklassen var Iacca-ensemblen. (se Nutida musik nr 2, 86/87) Man kan kalla det en produktiv reaktion mot en del tonsättares attityd. Uttrycket myntades av Ingvar Karkoff och var ursprungligen en karakterisering av öststatstonsättare som komponerar på flygplatser och uppträder i tjusig jacka. I överförd betydelse avsåg det tonsättare med maximalt uttryck och minimalt innehåll. ”Stort pådrag. Allt är luft.” Iacca-ensemblen beställde verk och genomförde konserter. Om det beställda verket inte kom, gjordes ett verk i denna tonsättares namn. Om man tar det som ett studentikost skämt så ska det sägas att konserterna genomfördes med stort allvar. Tar man det på fullt allvar är man offer för en parodi… Bland övriga i Iacca-ensemblen kan nämnas Peter Bengtson och André Chini. Fortfarande cirkulerar uttrycket ”ett äkta Iacca-stycke”… Den mest typiska kompositionstekniken i Stockholm kring 1980 är processformen med sina främsta representanter i Daniel Börtz och Sven-David Sandström. Den karakteriseras av en oavlåtlig tillväxt (eller ett fortlöpande sönderfall) som inte låter något återkomma av det som varit. I stället mynnar processen oftast ut i ett helt nytt avsnitt som så i sin tur inleder en ny process. Denna kompositionsteknik märks tydligt i Sten Melins tre första verk. I fortsättningen används den mer som en allmän gestaltningsteknik. Sten Melin har därefter med några få undantag vänt sig mot kammarmusiken, mot mer koncentrerade former som låter grundidén dominera verkens utformning. Men att bibehålla självständigheten hos parallella förlopp förblir viktigt. Det är en form för kontrapunkt som låter ett eller flera instrument fullborda sin gestalt utan att integriteten hotas av det övriga som pågår. 1985, samma år han gick ut Musikhögskolan skrevs Sonora. Processformen märks i verkets framåtsyftning och känsla av utvidgning, men programkommentaren visar att möjligheten till överraskningar är avgörande. ”Taggtråden” har en retorisk iver som bänder och vrider, trycker till och tänjer det musikaliska uttrycket medan pianot flyttar sig allt längre ut i rummet. Det kan också finnas skäl att betona hans bakgrund i jazzmusiken när de flesta jämnåriga kollegor har rockbakgrund. Ta t. ex. Källarbacksvariationerna (1993): det doftar storband lång väg. Om kvartetten skulle vara världens bästa måste ambitionen här ha varit att göra världens bästa extranummer. Idén att ta det bonnigaste man kan tänka sig och ge det en finish som Armani inte skulle skämmas för är Sten Melin™. Han bejakar det absurda närhelst det är möjligt. Han har inte glömt alla de MAD han läst! Ej heller det ryska 20-talet – en gång arbetade han på en opera i samarbete med Miklos Kundler. Den byggde på två noveller av Daniil Charms och librettot versifierades av Torbjörn Säfwe. Handlingen: två blottare faller från ett tak rakt ner i torghandelns fruktstånd … Operaprojektet fick läggas ner p.g.a. pengabrist.
I både Sonora och Källarbacksvariationerna spelar virtuositeten en avgörande roll. Det är slående hur ofta Sten Melin har arbetat med de yppersta musikerna. Hans musik attraherar musiker med ett artistiskt överskott. För musikern innebär den en utmaning som blir belönad. Ce n’est pas possible (”Det är inte möjligt”, 1993) meddelar bryskt detta redan i titeln. Stycket är över innan man satt sig tillrätta. Överraskningen består i att det antyder betydligt större dimensioner, det finns syftningslinjer som inte tas i anspråk.
Ett porträtt av Sten Melin skulle inte vara komplett utan en hänvisning till hans hittills tyngsta verk, Keep the Change, inspelat av Kammarensemblen på Phono Suecia (PSCD 120). En mäktig klangväv inspirerad både klangligt och strukturellt av växelringningar i kyrkklockor och med ett känslomässigt djup som går i dagen på ett enastående sätt. Jag citerar ur hans egen verkkommentar: ”Stycket komponerades våren och sommaren 1989. Under denna period föddes mitt första barn, tio veckor för tidigt. De ständiga resorna mellan mitt hem och sjukhuset, mellan skrivbordet och kuvösen… – detta att vara förälder men inte ha barnet i vaggan – känslan av overklighet som kom över mig mitt i detta inferno… Under denna period fortlöpte mitt liv i två parallella tempon: ett rörligt snabbt, det andra extremt långsamt och rörigt. Oförmågan att skilja mellan liv och död var aldrig långt borta. Dessa känslor har kommit att starkt prägla Keep the Change.”
Sten Melin är en av de många kollegor vars musik förändrats av att de blivit fäder (se kommentaren till Källarbacksvariationerna). Inte bara på det gulliga viset att egocentriciteten blir mer hanterlig. Utan också för det faktum att ”så snart man fått barn inser man hur krig uppstår” (Fay Weldon)…
Låt oss nu gå över till Sten Melins mer inåtvända sida. På denna CD representerad av två verk, nänns och hyssj där de små bokstäverna härskar. nänns (1991) är ett stort stycke om något som är litet. Man får förvandla sig till myra för att få rätt känsla för proportionerna. Det är släkt med stråkkvartetten på så sätt att partier med allt längre pauser dyker upp i bägge partituren, men innebär också ett steg bort från den rena processformen mot en mer associativ helhet. De kraftfulla, unisona ’scratch-tones’ som kommer efter det första av dessa partier i nänns är uppenbart knutna till styckets ursprung: att ligga i backen en vårdag med stark dagsmeja och känna ”doften av framtinade fjolårslingon”. Barockstråkarna gör klangen helt särpräglad, liksom de olika spelarter och artikulationer som kan härledas både till barockmusik och nutida spektralmusik (italienaren Salvatore Sciarrino): flageoletter, drillar, glissando, tremolo, kvartstoner m. m. hyssj (1995) är enkelt till sin struktur och signalerar frid och stillhet hela vägen. För övrigt säger program-kommentaren allt.
Sten Melins sånger skiljer sig en del från hans övriga musik. Vokalstämman är enkelt deklamatorisk med enstaka melismer inlagda, medan pianostämman, som rör sig oavhängigt relativt sången, mer känns igen från kammarmusiken. Sten Melin bad Folke Isaksson, Norrbottens store diktare, göra ett urval av sina dikter inför den beställning som biblioteket i Kalix gjorde till invigningen 1991. Därur valde han två texter som han kunde reagera på musikaliskt. Lampan har ett mjukt tilltal i överensstämmelse med det samspel mellan barnet och lampan som prosadikten framställer. Tre saker drar till sig uppmärksamheten i kompositionen. Det extrema omfånget på sångstämman: tre oktaver! Den överraskande kaskaden av toner när glödtråden beskrivs. Och det absurda slutet där sångaren ska låta ”som den sista långa rosslingen”. Sömnlös Odysseus liknar mer en dov ballad. Under ytan finns en pockande puls i pianots lägsta register som ger sången driv. Om Lampan sätter en ära i att harmoniskt hålla isär sång och piano så är det tvärtom i Sömnlös Odysseus. Här kan man ana en d-molltonalitet. Och med denna en nordisk ton, uppdaterad Rangström. Här finns en förbindelse till Landet som icke är. Den är en tondikt som utan småaktighet gestaltar den upplevelse som dikten berättar om. Månen är en symbol för döden. Den ter sig som en fil av allt större rum som slutar ute i rymden. Pianot med sina kvittrande, extatiska rulader är den brygga som förbinder den enskilda röstens ensamhet med den stora körens utomvärldsliga gemenskap.
Seven heaven (komponisten till denna urladdning vet hur ’sjunde himlen’ stavas på engelska…) är det senast komponerade verket på denna CD (1998). Föredragsbeteckningen ’Huliganoso’ används här sannolikt för första gången och ska elda på huligankören vars första begripliga text är: ”Jag gillar Darmstadt”. I partituret har Sten Melin skrivit till musikerna: ”Detta stycke kan spelas på vilka blåsinstrument och av hur många spelare som helst. Mitt enda förbehåll är att ni inte fuskar med attityden.” Den oförberedde lyssnaren antar nog att Iacca-ensemblen återuppstått… Jag tycker man ska lyssna väldigt noga och bedöma det eftertänksamt. ”Det blir inte som de tänkt sig…”
Sten Melin är en man med breda kontaktytor. Han har jobbat som notskrivare, kört upp bilar till Norrbotten, varit med i ett kooperativt dagis, jobbar gärna i trädgården och nu kläcker han som vice ordförande i FST idéer till hur man kan vitalisera tonsättarnas förhållande till publiken. Behöver han hjälp med något tycks alltid finnas någon från Kalix som känner någon som vet råd. Hans estetik är uppbyggd kring konstverkets behov av överraskningar. Endast genom oväntade faser i förloppet kan spänningen uppstå som kortsluter förväntningen och skapar blixten som lyser upp verket. Den utfästelse som varje stycke gör i första takten ska inte infrias till fullo. Hans inställning till kompositionstekniker är pragmatisk. Och han vet bestämt att inte sätta det musikaliska materialet före idén och den känsla som gör hela arbetet värt besväret.
Hans Gefors 10 dec 1999
***
Sten Melin: Canzone 365
På Sten Melins verklista ryms verk i olika genrer, ofta med tankeväckande titlar som Irrbloss för soloviolin, Hyssj (i tre olika instrumentationer) och Vivisection för blandad kör. Egna körerfarenheter byggde Sten Melin upp under studietiden vid Framnäs musikskola och under många år i Täby kyrkokör.
”Om man vet att man har en bra kör, kan man göra nästan vad som helst”, säger Sten Melin och syftar på förutsättningarna att komponera för Eric Ericsons Kammarkör. Beställningen av ett nytt körverk fick han våren 2004. Komponerandet tog fart i slutet på året och i januari 2005 lade han sista handen vid Canzone 365, komponerad för 8-stämmig kör med en längd av cirka 6-7 minuter
Textvalet föll på en sonett av Francesco Petrarca (1304-74), översatt till svenska av Ingvar Björkeson. Många är de tonsättare som genom tiderna inspirerats av Petrarcas poesi, däribland Orlando di Lasso, Claudio Monteverdi, Franz Liszt och Lars-Johan Werle . Canzone 365 är den näst sista av Petrarcas 366 sonetter, i vilken poeten uttrycker sin sorg över att inte ha räckt till i livet. Gud är nu hans enda hopp. Föredragsbeteckningen dolce, piangendo con speranza (milt, hoppfullt sörjande) anger stämningen, färgad av lågmälda nyanser och en harmonik där 1500-tal och 2000-tal att ibland möts. Det rytmiska förloppet styrs av texten. Ett enda ord inbjuder till upprepade melismer: ”Re” i den andra strofens andra rad: ”Re del cielo invisibile immortale” (”osedde konung, herre över död”, i I. Björkessons översättning). Åt ord av självrannsakelse och hoppfullhet har Sten Melin skapat en tonsättning, där körens åtta stämmor i slutet av den tredje strofen växer till det dubbla för att sedan successivt tunnas ut och dö bort medan ordet ”speranza” hoppfullt förklingar.
Birgitta Huldt (2005)
***
Av Chrichan Larson (Publicerad i Nutida Musik nr 2, 1995)
Cellisten bröt ihop och fick bytas ut
porträtt av Sten Melin
Vi befinner oss på Musikhögskolan i huvudstaden. En skara musikstuderande ungdomar har, om än något motvilligt, dock infunnit sig till repetition. Det är ”nutidaköret”. Igen. Dirigenten, Kjell-Inge Stevenson, har denna gång hotat med upphovsmannens närvaro. Det gentemot stycket manifesterade missnöjet ska nu få moteld från behörigt håll. För en av ensemblens medlemmar är emellertid loppet redan kört. Det är cellisten som efter sammanbrott bytts ut.
Detta plågar mig naturligtvis lite extra när Sten Melin ringer upp mig för att få tips om hur man bäst tas med ovilliga musiker. Och hur man bäst noterar flageoletter. – Vad? Tio hjälplinjer? utbrister jag. Nej, noteringen var kanske inte den mest lättlästa. Väl på plats visar det sig att musikerna inte är så aviga. Efter avslutat instuderingsarbete och trixande med flageolettnoteringar har hela situationen vänt och musikerna tycker rent av att det är kul att spela. Det var alltså en människa som hade skrivit även detta. Ursprungligen norrbottning, från Kalix, där han i kyrkan förgyllde psalmerna med sitt trumpetspel. Numera stockholmare, för känslans skull bosatt i Sollentuna, och tonsättare på heltid. – Det är för mycket snö däruppe, svarar han på min fråga om det går att vara tonsättare i Norrland. Sten vill ha duktiga musiker och tonsättare i närheten, inte på telefon. – Det är en myt att landsbygden i sig skulle vara en gynnsam skaparmiljö, man bor där man känner sig hemma, säger han på ett (inbillar jag mig) för norrlänningar typiskt underfundigt sätt. Men musik rådde det ingen brist på i uppväxtens Kalix. Vid sidan om kyrkan fanns framför allt kommunala musikskolans jazzorkester. – Jazz är kul att spela men mördande att lyssna på, tycker Sten.
Om dessa två miljöer utgjorde Stens musikaliska vagga så skulle åtminstone den senare därutöver komma att besegla hans öde. Som norrbottning. Sten började nämligen alltmer ägna sig åt att arrangera för ensemblen. Till slut kunde ingen spela hans arr längre, trumpetaren inbegripen. Sten smällde i sig Söderholms harmonilära på Framnäs Folkhögskola och fick genom Hans Epstein nys om en tonsättare i Stockholm vid namn Sven-David Sandström. Mötet innebar en ömsesidig debut: Sten fick sina första lektioner i komposition och Sven-David inledde sin pedagogiska bana, än så länge utanför någon institutions ramar. Fem år senare, 1984, var Sten fortfarande Sven-Davids elev, men nu som en av flera i kompositionsklassen på Musikhögskolan i Stockholm. En kompositionsklass till vilken Sten, på tredje försöket, hade lyckats få tillträde 1981, då Gunnar Bucht ansvarade för undervisningen.
På Ackis fanns också Pär Lindgren, lärare i elektroakustik. Sten framhåller Lindgrens betydelse överhuvudtaget men speciellt i fråga om komposition i allmänhet. Själva elektroakustiken satte inga tydliga spår i Stens komponerande. Hos Gunnar Bucht kom Schönberg ut ur garderoben. Sten fnissar och nämner ett tillfälle då han och en kompis fått i uppgift att analysera Erwartung eller Die glückliche Hand han minns inte vilket. Det blev, efter en dispyt om förhållandet mellan text och musik, ingen genomgång av stycket.
Analys blev heller aldrig Stens favoritämne. – Jag somnar om det blir för mycket teoretiserande och analyserande, säger han och ser sig snarare som en musikantisk tonsättare. Mer lyssnande än läsande. Inte nödvändigtvis road av kompendier med tolvtonstabeller och alternativa satsläror m.m.
Gunnars styrka var att han inte styrde oss estetiskt, menar Sten. Hos Sven-David var det svårare att hålla avstånd, men här släppte man loss på ett befriande sätt och skrev stycken. Han grep in i styckena och lyckades ofta med enkla medel tänja på ett givet materials gränser, vidga synfältet. Stens debutstycke – Vågform 114, för kammarorkesrer – klinkades fram på pianot och utgick från fyra-fem snygga ackord och en basgång. Sven-David föreslog omläggningar av delar av materialet i nya register. Stycket fick melodiska kvaliteter som det tidigare saknat.
Efter ett par års studier på Ackis var det en radikalt annorlunda Sten Melin som mötte oss i stråkkvartetten Q is Q, från 1983. Skrivsätten varierade här från jazzigt pulsativt – inledningsvis– via närmast ogenomtränglig, explosiv polyrytmik – mellandelens klimax – till slutets mikrotonala svävande. Hur mycket ett material tål att varieras sätter endast fantasin gränserna för, hävdar Sten. Stråkkvartetten speglar, tycker jag, på ett lysande sätt den inställningen och utgör ett betydande bidrag till kvartettrepertoaren framför allt i kraft av förmågan att utifrån ett rigoröst ramverk forma väsensskilda musikaliska scenarion som tonsättaren här ger prov på.
Om Gunnar kan sägas representera en centraleuropeisk, enligt Sten litet torr, attityd till musik, så är Sven-David mer förankrad i det nordiskt musikantiska. De två miljöer som format Stens musik – kyrkan och svänggänget – bildar ett nästan generationsmässigt motsatspar i vilket man med den första brukar förknippa Sven-Davids och med den andra Stens egen. Jag bortser ifrån att det i allmänhet varit rock och inte jazz som utgjort den huvudsakliga inspirationskällan för den yngre generationen. Dragningen åt jazz parat med ett, med undantag för Chicago och Blood, Sweat & Tears (det är ju blåspop…), totalt ointresse för pop är dock stilistiska konsekvenser. Det nästan maniska sextondelspumpande i 4/4-takt som många av generationskamraterna vurmat för återfinns mycket sparsamt i Stens partitur. Visserligen använder han i stort sett genomgående 4/4, undantaget är stråkkvartetten, men syftet är inte att framhäva en binär rytmik utan tvärtom att undkomma hierarkisk taktindelning. 4/4 som neutral taktart.
Bland gemensamma drag hos Sten och Sven-David märks framför allt ett bejakande av otrohet mot egna ideal. I Sömnlös Odysseus, för röst och piano (1991), lämnar Sten ett emblematiskt sätt att använda sig av tonalitet till förmån för ett Funktionellt. Keep the change, för kammarensemble (1989), är med upphovsmannens ord ”tvärseriellt”. Nänns för stråktrio (1991), växer improvisatoriskt fram ur en cell av ackord- och skalmönster. Förmågan att förnya sig ser Sten som en av orsakerna till att Sven-Davids musik fått ett välförtjänt gensvar.
– Vad är det för vits med att skriva samma stycke om och om igen i tjugo års tid? undrar han. Inga namn nämnda. Av detta följer en för Sten möjlig trossats, nämligen att ingen teknik är helig och att det musikaliska sveket inte finns. Att Ligeti, till exempel, då han vänder blicken åter mot Brahms, snarare upphör att infria vissa förväntningar. Musikalisk estetik intresserar Sten, och han var en av få tonsättare på plats i samband med att Björn Billing och undertecknad fick stå till svars för våra respektive inlägg i jubileumsboken Tonsättarens val.
– Men man blir sur om man inte kan läsa en text i Nutida Musik, säger han. Om fler tonsättare ska kunna ta aktiv del i den debatten måste språket vara mindre tillkrånglat. Det handlar mycket om självförtroende, att våga ställa ”dumma” frågor. När det gäller fascistisk estetik tillbakavisar Sten Billings karakteriserande av Sven-Davids Ofta tystnar nog vår sång. Ett stort format skapar inte med nödvändighet en fascistisk estetik. Stycket bygger, i likhet med Jan W Morthensons Alla Marcia, på läsarsånger som så småningom utsätts för ett visst bombardemang.
Även om Sten är kameleontisk till sin natur så finns det musikalisk mark som han aldrig beträtt. Bland annat är han kallsinnig till datormusik.
– Det är helt ointressant att få en dator att låta, en ny sladd ger mig ingen konstnärlig kick. Och konserter med enbart bandstycken är mördande, det låter likadant idag som för trettio år sedan.
– Jag kanske är konservativ, förklarar han. När han spär på med något om apparatskräck bevisar han slutgiltigt att han är en paradoxernas man. Hans arbetsrum hemma är fyllt med en imponerande maskinpark. Men datorn är för honom en sofistikerad penna och ett, jämfört med pianot, överlägset gehörsmässigt kontrollorgan. Trots den inte helt sanningsenliga ljudbilden av exempelvis en orkesterklang kan man ändå lära sig att dra nytta av datorns förmåga att simulera komplexa musikaliska strukturer, menar han. Framför allt när det gäller timing. I klangligt hänseende är det dock akustiska instrument som fascinerar honom. Bland dessa är stråkinstrumenten de nuvarande gunstlingarna.
– Man kan få helt fantastiska ljud ur dem, myser han. På datateknikens bakgårdar frodas också ett visst mått av programhysteri: – Man lär sig inte bokföring (Stens pappa är bankman) genom att skaffa ett bokföringsprogram och ingen har heller hittills lyckats lära sig att komponera musik genom något datorprogram. Att han inte lät datorn göra permuteringarna av serierna i Keep the change förklarar han med att han dessutom ogillar datorns benägenhet att ständigt undvika misstag.
Kontakten med Ackis gav också en första vink om den nya musikens låga status och kompositionsseminariets ghettotillvaro.
– Vi levde i en glasbur, stönar Sten. Samhället utanför Musikhögskolan är öppnare mot ny musik än vad de flesta instrumentallärarna är. – Det är därför inte svårt att förstå elevernas ljumma attityd, menar han. Man borde kunna förändra situationen genom att ställa åtminstone samma krav på lärarna som man gör på genomsnittet av de utanför skolans murar yrkesverksamma musikerna. Av dessa gör nästan ingen karriär utan att spela ny musik. Att alla människor inte lyssnar på ny musik är däremot inger problem, anser Sten.
– Boxning är vidrigt, tycker jag. Jag skulle bli förbannad om någon försökte tvinga mig att titta på det.
Sten är ingen vän av gigantiska satsningar på att nå ut till en ny publik. Konstnärliga upplevelser bottnar alltid i något känslomässigt och är till sin natur privata, som döden. Man måste acceptera att alla inte är intresserade av samma saker även om man med kulturpolitiska åtgärder samtidigt måste sträva efter att göra kultur tillgänglig för alla.
– Jag är fattig. Jag vill kunna gå på Opera. Subventioneringen av biljettpriserna gör det möjligt idag. Subventionering av icke självbärande kulturyttringar är en förutsättning för ert mångfacetterat kulturliv, speciellt i ett litet land som Sverige. Det kan rent av sägas vara en förutsättning för samhällets överlevnad överhuvudtaget. Ett samhälle utan kultur är ett samhälle utan själ. Nyliberalismens framfart inom svensk politik ser Sten som ett uppenbart hot mot inte minst kulturen.
– Bingo-Lotto har miljontals tittare trots att det är ett uselt program. Men vem fan vill se det i repris om tjugo år? undrar han. Totalitära lösningar är dock inte Stens melodi.
– Det finns för många religiösa socialister. Sossar som tar med sig konsumpåsen när dom någon gång tvingas handla på ICA. Musik ser han över huvudtaget inte som ett universellt språk. Sten gillar balinesisk gamelanmusik utan att för den skull i detalj känna till vare sig dess uppbyggnad eller historia. Den talar till honom, menar han, på ett för en balines säkerligen främmande sätt. Stens Källarbacksvariationerna för saxofonkvartett, skrivna 1993, spelades nyligen i Danmark. Precis som titeln antyder är det en för svenskar bekant visa som Sten driver gäck med. Eftersom visan visade sig vara okänd för danskarna uppfattades stycket som variationer på ett enkelt tema. I konsten gör det ju inget att det blir missförstånd.
–När jag skriver, fortsätter han, är det min sanning jag söker. Jag kan aldrig på förhand veta något om vilken giltighet denna sanning kan tänkas ha för någon annan. Alla försök att i skrivkammaren göra marknadsbedömningar är dömda att misslyckas, hävdar Sten, och påpekar att alla poplåtar inte är hitar.
– Det är inte lätt att få till det, helt enkelt, tillägger han.